Press
MADAMA BUTTERFLY
(Publicerad 2015-01-10)
Jag grät. Det gör jag sällan på en operaföreställning och gör jag det så är det för att musiken och sången är så överväldigande vacker, sällan eller aldrig för att jag blir tagen av själva historien. Men det hände nu. Det var jag inte heller ensam om, jag hörde snyftningar i salongen. Här har man verkligen lyckats förmedla en stark känsla. Bra gjort!
Men till männens försvar vill jag lyfta fram Konsul Sharpless, i den här föreställningen gestaltad av Johan Edholm, som med sorg ser hur Pinkerton utnyttjar Cio-Cio-San och försökt hindra honom. I en av hans slutrepliker säger han ungefär: ”Jag varnade dig för att hon tog det på allvar”.
Han försvarar Madama Butterfly och försöker hjälpa henne så mycket han kan, men vad hjälper det mot Pinkertons självgoda manschauvinism? Men inte bara manschauvinism utan lika mycket kolonialism och imperialism, utmärkt gestaltat i ett musikaliskt mellanspel.
Johan Edholms inkännande och medkännande porträtt av Sharpless hindrar mig från att önska alla män till skogs, han gestaltar en man som sett, hört och förstått men som hindras lika mycket av den etablerade mansrollen som kvinnor. Han gör det fantastiskt bra, inte bara sångmässigt utan lika mycket i sin gestaltning. (Wordpress "Stockholm '87"
TRISTAN OCH ISOLDE
(Publicerad 2015-03-26)
Under tisdagens nypremiär av denna synnerligen välgjorda produktion var spänningen åter på plats eftersom det var dags för sopranen Emma Vetter (Isolde) och tenoren Michael Weinius (Tristan) att debutera i de båda huvudrollerna. Och de gjorde det verkligen med den äran.
Starka insatser gjorde också Katarina Dalayman som Brangäne, Johan Edholm som Kurwenal
TRISTAN OCH ISOLDE
(Publicerad 2015-03-24)
Det var sångligt alltså en fin och utmärkt operaupplevelse och Tristan själv, Michael Weinius gjorde absolut en av sina största roller särskilt av sina Wagnerroller och kvar på listan är väl egentliga bara Walther von Stoltzing och Mästersångarna i Nürnberg.
Emma Vetter leverade en utmärkt sånglig prestation, men varför kan man inte acceptera att varken Isolde eller Tristan kan sjungas och gå klädda som ett ungdomligt kärlekspar?
Även övriga sångare gjorde mycket bra ifrån sig och då tänker jag först och främst på Katarina Dalaymans Brangäne och Lennart Forsén gjorde en utmärkt sånginsats
Kvällens egentliga överraskning svarade Johan Edholm för i sitt parti som Kurwenal. Det är nog hans bästa sceniska och sångliga insats som jag har upplevt honom i. Detta konstaterat utan att lägga några som helst värderingar på hans övriga rollprestationen, men i går var han enkelt enkelt i sitt esse. (Operalogg, Mogens H ANdersson)
VALKYRIAN
(Publicerad 2013-01-21)
Det är nu sju år sedan Staffan Valdemar Holms uppsättning av ”Valkyrian” hade premiär i Stockholm, och precis som det var tänkt har det blivit en föreställning för Kungliga Operan att växa i och förändras med. Vid lördagens nypremiär (250:e föreställningen sedan 1895!) är praktiskt taget alla nya i sina roller...
...Johan Edholm har befordrats från Tor till Oden, alltså från Donners klämkäcka lilla roll till den grubblande allfadern Wotan, som han tidigare gjort i ”Rhenguldet” och här gör för första gången i ”Valkyrian”. Det är ett stort steg, och Edholm klarar det med imponerande kraft.
(SvD, Bo Löfvendahl)
STOR SÅNGARFEST
(Publicerad 2013-01-21)
Johan Edholm har jag självklart också hört vid många tidigare tillfällen på Kungliga Operan också i ”Nibelungens ring, men i går var det hans debut som Wotan. En debut som han klarade av med stor bravur och elegans och då alldeles särskilt i just tredje akten, men det finns ingenting att klaga eller att anmärka på hans andra akt heller….
….I andra akten debuterade Katarina Leoson som Wotans maka Fricka och det var också en debut som inte lämnade något i övrigt att önska. Det var en ren fröjd för övrigt att uppleva Wotans och Frickas dragkamp och när Brünnhilde äntrade scenen så var det nästan som det slog gnistor på scenen.
Det återstår nu ytterligare tre föreställningar för denna gång och mitt råd till dig, som är det minsta intresserade av en stor wagnerupplevelse: se till att säkra era biljetter. Wagnerälskarna har förmodligen redan hunnit göra detta och om inte så gäller samma sak för er. (Kulturbl. M H Andersson)
TROLLFLÖJTEN
(Publicerad 2012-10-09)
Den norske regissören Ole Anders Tandberg fortsätter att tälta med Mozart på Kungliga operan. Così fan tutte (2007) utspelades delvis på ett slags festivalläger för 70-tals hippies, i Figaros bröllop (2010) slogs tältet upp under den sista aktens nattliga parkförvecklingar och när han nu sätter upp Trollflöjten är Sarastro (Michael Schmidberger) scoutledare i kakibeige vilket både för tankarna till Charlie Brown i Snobben och scoutlägret i Wes Andersons film Moonrise kingdom.
Hela Sarastros patrull kryper komiskt ut från ett pyttelitet tält under förspelet till andra akten och Maria Gebers kostym för Ida Falk Winlands Pamina liknar kläderna som Kara Haywards tweengirl bar i Wes Andersons film. Papagenos klockspel har blivit en miniflygel som är en direkt parafras på Charlie Browns i Snobben och Papageno själv (Carl Ackerfeldt) har följaktligen fått som regi att sitta lika nerböjt fokuserad just som vår vän Charlie. Utanverket kan dock inte dölja det faktum att den här uppsättningen både saknar riktning och musikalitet. Susanna Sterns Nattens drottning och Ida Falk Winlands Pamina är den stora behållningen. Johan Edholm (som sjöng titelrollen i Figaros bröllop), klarar också att väcka en slumrande salong med hundraprocentig pregnans i sin biroll som Talaren.
LURED BACK TO OPERA BY ‘LOHENGRIN’
(Publicerad 2012-04-09)
Happily, the Royal Opera supplied Mr. Gilbert with a strong, well balanced cast. Michael Weinius sings the title role with a good, clear tenor and invests the knight’s narrations with exemplary diction and arresting use of head voice. Emma Vetter’s resonant soprano serves handsomely in the music of Elsa, the maiden in distress. Sometimes her singing is a little sedate, but she does well when standing up to her nemesis, the sorceress Ortrud, in their Act 2 confrontation and registers Elsa’s devastation at Lohengrin’s departure.
Others have sung Ortrud more formidably, but the soprano Lena Nordin contributes an intelligent portrayal of the opera’s villain and is credible in Ortrud’s outburst “Entweihte Götter!” As Telramund, the husband she dupes, Johan Edholm sings with a muscular baritone, and Matthew Best’s orotund bass and authoritative bearing make for an excellent King Henry.
(New York Times, George Loomis)
FRÅGOR UTAN SVAN
(Publicerad 2012-04-09)
Förnyelsen stannar på ytan i Kungliga operans uppsättning av Lohengrin. Härolden får kånka omkring på figuranter, som skall tolka rollinnehavarnas inre liv, för att nu nämna en av många störande applikationer. Det berömda förspelet ledsagas av en diffus pantomim som bara stjäl fokus.
Men sången och musiken då, det som i motsats till den dubiösa förpackningen ändå är huvudsaken? Ja, då vägrar jag fälla domslut efter en premiär, där dirigent och samtliga rollinnehavare utom en var nykomlingar i Lohengrin och där man hela tiden kände av säkerhetsmarginalerna. I Lohengrin kan än så länge kan bara kör, orkester, en vitglödande Johan Edholm och ett ypperligt programhäfte få Mvg.
(Expressen, Lars Sjöberg)
SVÅRBEGRIPLIG SURREALISM
(Publicerad 2012-04-09)
Efter alla framgångsrika år med Kungliga Filharmonikerna stod nu äntligen Alan Gilbert framför Hovkapellet. Förväntningarna var stora, och de som följde Lohengrin genom P2:s direktsändning måste ha uppfattat påskaftonens premiär som en total succé. Och musikaliskt är det på högsta nivå: en dröjande, ädelromantisk Wagner, full av exakt utmejslade detaljer i orkestern och en känslig dynamik som aldrig dränker sångarna. Det är svårt att fatta att detta fingertoppssäkra framförande var Gilberts första Wagnerföreställning. Här finns en rad av de sceniska effekter som just nu är mest populära i operavärlden. Regissören vill säga mycket men förklarar mycket lite.
Det är synd med tanke på alla skickliga sångarinsatser. Michael Weinius har härlig glans i titelrollen och ger ett trovärdigt porträtt av sin undflyende, tragiske hjälte. Emma Vetter är en ovanligt beräknande Elsa, mänskligt vek men med kraft i rösten. En aningen hes Lena Nordin kastar sig dödsföraktande ut i Ortruds giftigheter – underbart elak tillsammans med Johan Edholms mäktige Telramund. Och som kung Henrik visar gästande Matthew Best hur konungslig en bas kan låta.
(SvD, Bo Löfvendahl)
LOHENGRIN på Kungliga Operan
(Publicerad 2012-04-09)
De världsliga härskarna verkar utbytbara och slumpen tycks över huvud taget spela större roll än Gud. Duellen mellan Telramund och Lohengrin som friar Elsa avgörs med rysk roulette. Gunnar Lundbergs slickade Härropare fungerar som en slags spel- och dockförare, inte olik en lekledare från tv anno dazumal och med ett par tärningar ständigt i symbolisk högsta hugg.
Fint märks den mörka sidan hos Johan Edholms lättledde Telramund och Lena Nordins oklanderligt friserade Ortrud som styr sin make med sex och starkt vinklad information, och som låter som mest livsfarlig när hon låtsas vara tam.
(DN, Sara Norling)
LOHENGRIN
(Publicerad 2012-04-09)
Det kanske är orättvist, men jag kan inte låta bli att längta efter Kungliga Operans förra uppsättning av Lohengrin från 1989, där den magnifike världstenoren Gösta Winbergh i en Star Wars-dräkt av silver svävade in på en jättesvan. I jämförelse påminner det här mer om en skoluppsättning. Alla är duktiga, ingen gör direkt bort sig, men det lyfter aldrig. Och den modernt yxiga scenografin dödar sagostämningen.
Johan Edholm glänser däremot i rollen som skurken Telramund, med sin självklara värme och pondus. Hovkapellet har en ojämn kväll med ovanligt många tonmissar som något tar ner det himmelska i Wagners musik. Men efter ett tag har de spelat sig varma och ouvertyren till tredje akten blir makalöst vacker.
(Tidningen VI, Ditte Hammar)
ROMANTISK OPERA
(Publicerad 2012-04-10)
Lohengrin, uruppförd 1850 av Liszt i Weimar, är i många avseenden Wagners mest romantiska opera och hör följaktligen till dem som mest rådbråkas av moderna regissörers mer eller mindre välgrundade problematiseringsiver. Iscensättningen lämnar åtskilliga frågor obesvarade och personregin trots briljanta infall tycktes försvinna i mängden stod premiärens musikaliska framförande på mycket hög nivå. Alan Gilbert, Hovkapellet och kören var i sitt esse och satsade maximalt, Michael Weinius var lysande i Lohengrins krävande parti, Emma Vetter en ovanligt stark och profilerad Elsa som motpol till Lena Nordins svarta Ortrud och Johan Edholms träffsäkra porträtt av den hunsade Telramund.
(Upsala Nya Tidning, Jan Kask)
SÖKER SIN IDENTITET
(Publicerad 2012-04-09)
Ondskan var inte oväntat det intressantaste, och här sjöng också Johan Edholm och Lena Nordin så det spreds svetsloppor i andra aktens uppgörelse om vems felet var.
Annars var det fängslande att se och höra en dirigent som Alan Gilbert. Han smög i gång skimrande förspel till de två första akterna, och först före det grandiosa sista tilläts publiken applådera. Två saker gjorde han solklara: hur Wagner kunde skildra hänförelsens känslor men också sammanbrottets; och hur oerhört obehaglig texten är i dag med sitt tal om tysk nationalism med gudomlig sanktion.
(Södermanlands Nyheter, Fride Jansson)
STJÄRNDIRIGENT LYFTER NYA LOHENGRIN
(Publicerad 2012-04-12)
Lohengrin materialiseras ur Elsas dröm och vinner det envig som förklarar henne oskyldig till sin brors död. Hans gärning villkoras med att hon aldrig får. Johan Edholm sjunger väl i andra akten i rollen som Telramund. De civila oroligheterna och krigstillståndet präglar Lohengrin.
Mellan akt II och III kan inte publiken hålla sig längre. Bravoropen ljuder. Redan där har dirigenten Alan Gilbert övertygat mest i nationalscenens nya Lohengrin.
(DT, Jens Runnberg)
LOHENGRIN EN FANTASTISK SUCCEFÖRESTÄLLNING
(Publicerad 2012-04-12)
Johan Edholm överraskade och imponerade storligen och det menar jag inte som ett negativt konstaterande för han är en mycket god sångare, men jag är inte så van att lyssna på honom i denna typ av roll. Det skall bli oerhört spännande att uppleva honom som Wotan i kommande föreställningar.
Kungliga hovkapellet spelar alltid en stor roll i föreställningarna och detta gäller särskilt i Richard Wagners verk, som ju alltid kräver sin man av varje orkestermedlem, men igår lät det helt fantastiskt om orkestern. Kvällens dirigent skall naturligtvis ha sin beskärda del av äran och nog upplevde jag att Alan Gilbert plockade fram nyanser som var helt okända för mig.
(Kulturmagazinet, Mogens H Andersson)
LOHENGRIN UTAN SVAN
(Publicerad 2012-04-14)
Så blandas surrealism (själva sagan) med realism (den soldatarmé som kung Henrik mobiliserat för att bekriga Ungern och som han förväntar sig att Lohengrin skall leda). Att skapa musikaliskt liv i denna mix lyckas dirigenten Alan Gilbert, ytterst hemtam på våra breddgrader, förträffligt med. Mer än så. Orkester och kör uträttar helt enkelt stordåd med Wagners partitur. Johan Edholm som Telramund går inte heller av för hackor, hans baryton är jämn och lödig. Andra akten och andra halvan av den tredje är bäst.
(Tidningen Kulturen, Ulf Stenberg)
FIGARO - på Kungliga Operan
(Publicerad 2011-09-12)
Three years ago Ole Anders Tandberg directed a fresh and fanciful Così fan tutte at the Royal Opera. It was not devoid of burlesque episodes, even some absurdities. Generally speaking it was however a highly enjoyable production, full of surprises, well balanced and cogent (see review). In this Le nozze di Figaro he goes not one but several steps further and presents an absurdist, even surrealist reading of the text, spiced with gags, slapsticks and other ingredients, more at home in vaudeville farce. Some of it is fun, it is cleverly thought out and realized, the timing with the music often striking and the actors are uninhibitedly committed to the ideas – but it is too much….Johan Edholm’s marrowy bass-baritone made him an uncommonly strong and virile Figaro, singing with a bite in the tone that reminded me that he was a great Scarpia a few years ago. (“Musicweb”, Göran Forsling)
TOSCA på Kungliga Operan
(Publicerad 2011-05-22)
Jag upplevde föreställningen under två kvällar i maj 2010. Jag har sett Knut Hendriksens uppsättning tidigare, och jag vill minnas att Lena Nordin var Tosca vid förra tillfället. Men det är sant, Tosca tillhör den repertoar som man kanske undviker. Lars Cleveman hade blivit sjuk och Renzo Zulian flög in från Malmö för att rädda föreställningen. Jag vill minnas att han precis skulle sjunga Radamès där. Zulian var något ovan i uppsättningen, vill jag minnas, men hade den italienska tenorglöden som eftertraktas i rollen. Den största behållningen gick dock både då liksom nu till Johan Edholms Scarpia.
Johan Edholm som Scarpia var ett kraftporträtt. Mycket imponerad var jag av hans Orest och Figaro denna säsong, men detta är helt klart hans paradroll. Kanske hade Dima Slobodeniouk, som ledde Hovkapellet hade lämpat sig bättre för andra operor. Men det är en fantastisk föreställning som Operan lyckades koka ihop på kort varsel. (Word Press, Alvin Woon)
COSI FAN TUTTE
(Publicerad 2011-01-29)
" Kungliga Operan i toppslag, en mästerlig Così fan tutte i Ole Anders Tandbergs regi. Johan Edholm gav klangligt djup åt sin intrigmakare Don Alfonso. (Norska Dagbladet)
MOZART GER BIOLOGILEKTION
(Publicerad 2011-01-23)
..."I Cosí var det hellre rask humor vi fick se på den Norske Operaen. Vi möttes av käcka personligheter som fick oss att skratta åt Da Pontes flera hundra år gamla text, vilket väl i förlängningen innebär att vi skrattar åt och med oss själva. Vissa problem går visst inte ut ur tiden. En riktigt bra sångare är Johan Edholm som Don Alfonso. Såväl Edholm som Malin Byström som Fiordiligi var härliga aktörer. Det här var buskis! Båda, och kanske särskilt den sistnämnda, hade dessutom ett röstmässigt tryck och en fantasi nog till att humorn, allvaret och parodin skulle röra." (Hans Andersson "Hanslik")
COSI FAN TUTTE
(Publicerad 2011-01-20)
Don Alfonso pusser sko og synger. Slik blir det mye humor i stykket, det blir lett å følge med - fordi det er morsomt. Skuespiller prestasjonene til sangerne er også gode. Det er kanskje ikke allverdens som kreves, men de mange små grepen gjøres godt. Stemmene til hovedrolleinnhaverne er alldeles strålende. Særlig Johan Edholm som Don Alfonso og Malin Byström som Fiordiligi. Edholms baryton er noe av det stødigste og sterke jeg har hørt. Den bærer over hele registeret.
Det var med litt bange anelser jeg satte meg for å se dette stykket. Tre timer med hjerte-smerte kan bli litt mye. Men Mozarts gamle gjøkunge av en opera er i hendene på besetningen fra Den Kungliga Opera blitt gjort relevant for vår tid. Det var morsomt, flott musikk, gode stemmer og sogar momenter til ettertanke. Flot levert! (Dagen Magazinet)
COSI FAN TUTTE
(Publicerad 2011-01-19)
Stemmene i en operaforestilling oppleves ulikt, avhengig av i hvilken sammenheng de klinger. Her blir Klas Hedlund i rollen som som Ferrando uttrykksmessig blek i forhold til Jesper Taube som Guglielmo. Og den lyse stemmen til Marianne Staykov som tjenestepike blir volummessig svak i forhold til den kraftfulle Johan Edholm som Don Alfonso. (OSLOPULS)
LURAD PÅ LYRIKEN
(Publicerad 2012-10-07)
Den norske regissören Ole Anders Tandberg fortsätter att tälta med Mozart på Kungliga operan….
Susanna Sterns Nattens drottning och Ida Falk Winlands Pamina är den stora behållningen. Johan Edholm (som bl.a. sjöng titelrollen i Figaros bröllop), klarar också att väcka en slumrande salong med hundraprocentig pregnans i sin biroll som Talaren.
(Expressen, G Brodrej)
COSI FAN TUTTE
(Publicerad 2011-03-21)
Ole Anders Tandbergs uppsättning utspelas i en slottspark med ett antal cypresser, allt omgärdat av en vit slottsmur med dörrar i, där folk kan komma och gå. Sångarna får sedan göra det bästa av situationen. De lyckas hålla intresset vid liv föreställningen igenom, men jag är inte helt fängslad. Bäst lyckas de båda intriganterna - Johan Edholm som Don Alfonso och Marie Arnet som Despina. Kvällens stora behållning! (Knallhatten, Tino Yokom )
TOSCA PÅ OPERAN
(Publicerad 2010-05-23)
Vokalt var det bra kvalité. Emma Vetter har en väldigt stor röst och en bra genomträngande höjd. Renzos höjd var också bra, men han kändes lite ostabil, liksom inte riktigt konsekvent. Men höjdtonerna satt, och det är ju det viktigaste när man är tenor!
Bäst både vokalt och teatraliskt var Johan Edholm som Scarpia. Vilken enorm genomslagskraft i rösten! En stor och djup röst som lyckas bära ända upp till sista raden på 3:e övre.
Tosca innehåller vekrligen stark och gripande musik á la Puccini och de medverkande matchar rollerna fint. Hur som helst är det oerhört inspirerande och kul att ha fått se en så bra Tosca live och ett kan jag lova, det blir inte den sista... (Kulturmagazinet, Kajsa Palmer)
TOSCA på Kungliga Operan
(Publicerad 2010-05-12)
"Kvällen hade blivit en upplevelse utöver det vanliga om inte den ryske gästdirigenten hade varit så medioker (...) Emma Vetter sjunger vackert och Johan Edholm är en Scarpia vars pondus växer med varje föreställning." (DN, M. Boldemann)
GREVE I TRÄDGÅRDEN
(Publicerad: 2010-04-02)
"Tro inte att Expressens kritiker lutar sig tillbaka (....) Vi har alltid vårt folk ute på fältet. Lars Sjöberg mailade och rapporterade om sina intryck av Figaros bröllop på Kungliga operan i går. Johan Edholm sjöng med en röst som rent klangligt väl kunde mäta sig med Peter Mattei både i volym och mättnad. Detta hade Sjöberg ett gyllene och helt oväntat tillfälle att jämföra eftersom sagde Mattei på extremt kort varsel blev inkallad att sjunga grevens parti" (Expressens G. Brodrej)
LE NOZZE DE FIGARO - Stockholm, Königliche Oper
(Publicerad 2010-03-28)
"Mit wenigen Ausnahmen waren die sängerischen Leistungen dieses Abends tadellos. Die Titelrolle der Oper ist mit Johan Edholm glänzend besetzt. Deutlich in der Aussprache und der Phrasierung und mit erkennbarer Lust an der Darstellung lieferte er eine in jeder Hinsicht gelungene Interpretation seiner Partie ab......In musikalischer Hinsicht wahrt man historische Treue und kann ein insgesamt gesehen hervorragendes Sängerensemble aufbieten. Der neue Stockholmer Figaro ist erfrischend und kurzweilig geraten". (Operapoint)
FIGAROS BRÖLLOP PÅ KUNGLIGA OPERAN
(Publicerad: Tidning nr. 2 - 2010-03)
"Vad man tar med sig från den här produktionen är det musikaliska som ligger på en mycket hög nivå (....) Johan Edholms Figaro är ett kraftcentrum varje gång han är på scenen. Han har ett sådant genomslag i rösten och gör sin roll lite robustare än den machoartade Greven." (Tidskriften Opera)
POLITISKT KORREKT EROTIK PÅ OPERAN
(Publicerad: 2010-03-29)
"Johan Edholm är en kraftfull Figaro" (Östgöta Correspondenten)
FIGAROS BRÖLLOP PÅ KUNGLIGA OPERAN
(Publicerad: 2010-03-29)
"I Beaumarchais revolutionära teaterkomedi, som var förlaga till W A Mozarts och Lorenzo Da Pontes opera ”Figaros bröllop”, kallar sig Figaro ”hemlig agent för sig själv”. Han är ett hittebarn som skapat sin identitet på egen hand. Ett ”ingens barn” med dopnamnet ”Inkognito”. Som operagestalt hos Mozart är han också förlösande fri och svårfångad och nästan farligt driven av ambitioner och önskningar som han inte vet var de kommer ifrån.
I Ole Anders Tandbergs nya iscensättning på Kungliga Operan står Johan Edholms begärsridne Figaro i centrum mer än annars i denna utpräglade ensembleopera när han redan i första scenen låter honom drömmande famla sig fram – till projektionen av en suddig bild av ett litet barn intill en mor som bara anas. Johan Edholm vänder verkligen ut och in på hela sitt barytonala register och fångar motsättningarna hos Figaro – det rasande försvaret för det ihåliga och obundna och samtidigt hans oerhörda längtan efter att fyllas. En lysande gestaltning!
Men i Mozarts musikkommer ingen undan. Och i Tandbergs regi och scenografi blir hela världen indragen i samma absurdistiska eller surrealistiska utbytbarhetslekar kring kärleken och begärets dunkla mål. I fint koreograferade sekvenser, av Anna Koch, som distanserar spelet från ”verkligheten” med hjälp av drag från slapstick, stumfilmfars eller tecknad film. Men det är inte för sina intelligenta lekar som denna ”Figaros bröllop” berör så starkt utan för den värme som alstras när det leks hela vägen ut. När leken liksom töms på allt förutom på sin mänsklighet". (DN, Marcus Boldemann)
BRÖLLOPSBESVÄR
(Publicerad: 2010-03-30)
"Strikt talat är det endast två av sångarna i Kungliga Operans nyuppsättning av Figaros bröllop som håller måttet, Johan Edholm och Maria Fontosch. Edholms Figaro har både styrka och närvaro"
(Aftonbladet)
FIGAROS BRÖLLOP
(Publicerad: 2010-03-31)
Ola Eliasson (Greven) och Johan Edholm (Figaro) sjunger bäst.
(Dalarnas tidningar)
FIGAROS BRÖLLOP
(Publicerad: 29 mars 2010)
"Stockholmsoperan kanske luktar gammal Östermalmsvåning, men den rymmer en imponerande kapacitet. Inte nog med att man har en dramatisk Wagner- och Strauss-ensemble i världsklass. Här finns en lyrisk och elegant Mozart-ensemble: Johan Edholm (.....) det är en ren fröjd att höra och se (honom) som (...) Figaro". (Expressen)
EROTISKT LADDAD FIGARO
(Publicerad: 28 mars 2010)
"Johan Edholms kraftfulla (...) Figaro". En annan dag: "Mozart blir mycket samtida i Ole Anders Tandbergs nya uppsättning på Operan, där erotiken står i centrum och alla irrar runt i hotellkorridorer och bland trädstammar, styrda av sitt begär. Många fina sångare med Elin Rombos Susanna och Johan Edholms Figaro i spetsen". (SvD)
FIGAROS BRÖLLOP - På Kungliga Operan
(På Operans hemsida)
"Greven agerar bra men det är bitvis svårt att uppfatta honom som chef, när Figaro uppträder så självsäkert i sin roll. Jag vet att det var fler än jag som gick glada och inspirerade från operahuset den lördagskvällen, fortfarande nynnande på Figaros aria “Se vuol ballare”. ("Unga på Operan")
RAGNARRÖK – En formidabel succé
(Publicerad 2009-03-22)
Efter första pausen, där vi njöt av ett utmärkt glas rött vin började det hända saker. Jag tror att det började med Hans-Peter König som här sjunger Hagens parti, men det började annars mycket bra med Johan Edholms Gunther...Han var fantastisk igår kväll. Det var verkligen en mycket positiv upplevelse, ja han var t o m betydligt bättre än Gabriel Suovanen som sjöng förra säsongens Gunther. Efter dessa insatser blev allting mycket bättre och bättre. (Kutlturmagazinet, H M Andersson)
RUCKLARENS VÄG - Musikalisk konst
(Publicerad: 2007-03-12)
"Johan Edholm sjunger den onde själv, Nick Shadow. Kraftfull baryton, cynisk och servilt gestaltat. Det är när han och Lisa Larssons Anne Trulove är på scenen som det djupnar". (P1)
HELGJUTEN OTELLO
(Publicerad: 2007-10-23)
Hovkapellets touche efter nypremiären i lördags av Operans uppsättning från 1998 av Verdis Otello blev en hyllning till den rumänske dirigenten Christian Badea som tog fram ett orkesterspel med spänst, koncentration och en transparent klangbild. Dessutom väl balanserat gentemot sångarna. Men hyllningen kunde gällt föreställningen som helhet. Shakespeares av Verdi och Boito utsökt tillstramade skådespel fick en nerv som gick på djupet. Solisterna, som samtliga sjöng sina roller för första gången, gav järnet och visade också psykologisk insikt. Uppsättningen kändes fräsch, skulle kunnat vara gjord i dag. Och gnistan i nypremiären andades faktiskt morgonluft för hela Kungliga Operan, man anade en optimism både från scen och salong.
Johan Edholm gjorde Jago till en sceniskt dominerande,
endimensionell personlighet som hyllar ondskan och misstror godheten hos människan. Med folklig slughet droppar han misstankens gift i örat på Otello, initierar ett subtilt men obevekligt händelseförlopp som leder fram till tragedin. Just det dominerande i gestaltningen av Jago är knappast något fel, Verdi tvekade faktiskt om operans titel skulle vara Jago eller Otello. Klassikerns styrka är dess tidlöshet, kreatur av Jagos sort som hatar godhet och blott önskar destruktion har vi ju mitt framför näsan på oss. Motpolen härtill är den rikt sammansatte Otello, gestaltad av Lars Cleveman, också det en beaktansvärd prestation.
(SvD, Lars Hedblad)
RUCKLARENS VÄG
(Publicerad 2007-04-04)
"Johan Edholms Nick Shadow var demonisk och högljudd i den bemärkelsen att han ensam lät lika mycket som den resterande ensemblen tillsammans. De onda är tacksamma att gestalta, så också här och han gjorde det bra dessutom". (Operatrisen)
DAS RHEINGOLD, R WAGNER
(Publicerad 2005-09-10) Premiere - Royal Opera in Stockholm...while Johan Edholm personified the choleric Donner with biting intensity." (Seen and Heard International Opera Review)
ELEKTRA - värd publikens jubel
(Publicerad: 2009-12-13)
"Även Johan Edholm gör en säker tolkning av sin svaga mansfigur." (SvD)
ELEKTRA
(Publicerad: 2010-06-11)
Elektra, och brister ut i ett avgrundsskratt (som senare följs av ett avgrundsvrål när Orestes sätter kniven i henne) när hon får veta att Orestes är död, vilket senare visar sig inte stämma. Orestes i Johan Edholms gestalt är ingen trotsigt högburen hämnare till son, som är en vanlig tolkning, utan en förkrossad återvändare som närmast motvilligt anträder den väg ödet stakat ut åt honom. Han sjungs förövrigt innerligt vackert, och mötet mellan honom och Elektra är en av kvällens många höjdpunkter,
(Tidningen "Kulturen")
ELEKTRA Royal Swedish Opera
(Publicerad 2010-06-11)
"Johan Edholm’s dark baritone and sensitive acting makes him a believable Orestes."
TOSCA på Kungliga Operan
(Publicerad 2004-09-13)
"Johan Edholms polischef är snarast en behärskat disciplinerad våldsbyråkrat, än en nattsvart själ av inkapslad grymhet. Edholm gör Scarpia utstuderat manipulativ och känslomässigt snöpt, lika djävulsk i sin brutaliserade frustration som Jago i Shakespeares "Othello" I "Tosca" vill människan leva och älska, men förtryckets terror är förkrossande stark och ondskan gränslös. Även "Tosca" årgång 2004 har alla förutsättningar att stanna länge på repertoaren, åtminstone om man lyckas hålla den musikaliska kvaliteten lika hög som på premiärkvällen."(SvD)
TOSCA at the Royal Opera
(Published; 2005-01-29)
"Johan Edholm as Scarpia is a real find. I heard the premiere on the radio and was impressed by his vocal resources and his intensity. Since then his portrayal of the disgusting chief of police has deepened further and he sings the part with an authority I haven’t heard since Wixell’s heydays." (Publication: "Seen and heard")
----------------------------------
Pressrelease:
ÅRETS GUNN WÅLLGREN STPIPENDIAT ÄR JOHAN EDHOLM
(Publicerad 2011-01-15)
"Gunn Wållgren stipendiet delades ut på Dramaten. Gunn Wållgrens minnesfond är en minnesfond med ändamål att årligen utdela ett eller flera stipendier till konstnärligt förtjänt och politiskt oväldig dramatisk eller lyrisk skådespelare. Stipendiet tilldelas en stipendiat från Dramaten och en från Operan. Stipendiet förvaltas av Musikaliska Akademien och Hovförvaltningen. Vart tredje år delas stipendiet ut på Dramaten, vart tredje år på Operan och vart tredje år på Musikaliska Akademien. Årets stipendiater är skådespelaren Magnus Ehrner från Dramaten och barytonen Johan Edholm från Kungliga Operan.
Motivering Johan Edholm:
Med omisskännlig röstklang och stor vokal pondus har Johan Edholm en sällsynt förmåga att ge kontur åt alla sina rollgestalter. Vare sig det är den ondskefulle polischefen baron Scarpia - den egentliga huvudrollen i Puccinis Tosca, som Edholm gjort ett 50-tal gånger (en i sig imponerande siffra) - eller den smått hunsade birollen Mathieu i Giordanos Andrea Chénier, där han stämmer upp i en rungande version av Marseljäsen, så fyller han hela scenrummet upp till tredje övre raden med såväl vokal auktoritet som sceniskt utmejslad pregnans.
Vad minns man då av en uppsättning i framtiden? Givetvis står musikalisk tolkning, sceniskt koncept och huvudrollsinnehavare i centrum. Men frågan är om inte mindre rollporträtt kan sätta minst lika stora avtryck. En särskild förmåga att just lyfta fram biroller besitter Johan Edholm och därmed är han en stark representant för en Gunn Wållgrensk tradition att under karriären växla mellan både stora och mindre uppgifter på alltid lika lysande sätt.
Ex. Escamillo, Jago, Scarpia och nu senast Figaro är annars några av stora Edholm-roller på vägen mot en mer högdramatisk baryton. Pondus för att inte säga manlig ”råhet” och en röst som besitter stor attraktionskraft är Edholms signum. Samtidigt finns här en annan sida som i Staffan Valdemar Holms Elektra-uppsättning Orestes där Johan Edholm gjorde ett mycket gripande porträtt av Elektras hemvändande bror Orestes.
Johan Edholm förenar det bästa av två världar – såväl i större som mindre format, såväl vokalt som sceniskt. " (Utlåtande av Dramaten, Musikaliska Akademien och Operan)
_______________________
Artikel i Operavännernas tidning:
Intervju med Johan Edholm, svensk baryton i OV-Revyn medlemstidningen för Operavännerna vid Kungliga Operan i Stockholm Maj 2011
När han sökte in på organistutbildningen blev han förvånande nog underkänd i ämnet sång. Det blev sedan ett väldigt rabalder runt Musikhögskolans ställningstagande. Men redan året därefter kunde han istället glädja sig åt att ha blivit antagen till Operahögskolans i Stockholm grundutbildning, berättar Johan Edholm när jag träffade honom i Operans personalmatsal för några veckor sedan.
Johan är född i Stockholm och har varit omgärdad av musik sedan barnsben. Han medverkade då i tv med Barbro Hörberg och i radio med Thomas Funck. Han sjöng vidare i Katarina gosskör redan som sjuåring under eldsjälen Lars-Ewe Nilsson.
Grundutbildningen fick han i Adolf Fredriks musikklasser och musikgymnasium. Johan spelade då bl.a. Joseph i Andrew Lloyd Webbers Joseph and the amazing technicolor dreamcoat.
Efter Operahögskolan var det ytterst nära att Johan, som många andra avgångsstudenter, var hänvisad till Oscarsteaterns uppsättning av The Phantom of the Opera. Det var ett jobb som erbjöd "åtta toner, åtta klädbyten och åtta föreställningar i veckan", inget drömjobb med andra ord. "Tänk inte, detta är bättre än ingenting - Du får i alla fall scenvana", försökte han övertyga sig.
Men, när löneförhandlingen pågick som mest ringde plötsligt Kungliga Operan och erbjöd honom att sjunga Schaunard istället. Valet var väldigt enkelt!
Johans mål var att efter avslutad skolgång utbilda sig till kyrkomusiker, och då måste man både kunna sjunga och spela orgel. Sonny Peterson, som är sångpedagog och organist, antog honom som församlingselev i S:ta Katarina församling.
- Sonny har betytt väldigt mycket för min utveckling, som vän, pedagog och kyrkomusiker och vi har arbetat mycket tillsammans.
Sedan 1986 är Johan också en uppskattad kyrkomusiker i Bromma församling, där han leder körer, dirigerar och spelar. Johan Edholm kom in på Operahögskolan 1990 och fyra år senare debuterade han alltså på Kungliga Operan som Schaunard i Puccinis Bohème. Han fick engagemang direkt efter avslutad utbildnin,g vilket är alltför ovanligt.
Det har under dessa femton år blivit en lång rad roller, bl.a. Greven i Richard Strauss Capriccio, Orestes i samme kompositörs Elektra, Marcello i Bohème, Sharpless i Madama Butterfly, de fyra barytonpartierna i Hoffmanns äventyr, Jago i Otello, Escamillo i Carmen, Nick Shadow i Rucklarens väg, Gunther i Ragnarök och mycket annat.
Favoritrollen Scarpia i Tosca sjöng Johan på premiären i Knut Hendriksens nyuppsättning på Operan för några år sedan och han ska återigen sjunga dem nu i maj.Andra akten i Tosca var det examensprov som Kerstin Meyer tilldelade mig som avgångselev, Siegfried Köhler dirigerade Hovkapellet och Staffan Aspegren regisserade.
Men det var strejk på Operan så vi fick genomföra hela uppspelet på en tom scen med några lampor. Bengt Hall och andra chefer var scenarbetare! Endast det bästa är bra nog! Scarpia är en levande och mycket komplex rollfigur som aldrig upphör att fascinera mig. I Mozarts Figaros bröllop, som nu är högaktuell på Operan, sjöng Johan först Greve Almaviva med Peter Mattei i titelrollen i Knut Hendriksens regi.
- Greven ligger egentligen bättre till för min röst, men Figaro är roligare att sjunga och det är dessutom en av operalitteraturens längsta barytonroller, så det är en rejäl utmaning. När den gamla uppsättningen av Figaro repriserades senast var det titelrollen som gällde för Johan och då på italienska, liksom nu. Susannor har varit bl.a.: Britt-Marie Aruhn, Mia Pehrsson, Hilde Leidland och nu Elin Rombo.
- Att sjunga på originalspråk är en stor fördel eftersom kompositören skrivit musiken för just de orden, annars är svenska ett bra sångspråk om librettisten har kunskapen om vilka vokaler som fungerar på höjden. Den allra största fördelen med originalspråk är att vi öppnar upp Operan för alla de sångare som sjunger utomlands, för vi kan ju generellt sett inte begära att de skall lära sig roller på svenska för några föreställningar på Operan.
Detta gäller också våra svenska stjärnor! Jag hoppas att Operan fortsätter att öppna sig mot världen, och inte tröttar ut publiken med samma hussångare hela tiden. Vad hade t.ex. Ringen blivit om inte Hans-Peter König, Nina Stemme m.fl. gästat oss?
Textmaskinen gör att publiken förstår vad som sjungs från scenen, vilket ju inte alltid är fallet när vi sjunger på svenska utan textmaskin! Samarbetet med Ole Anders Tandberg har varit både krävande och utmanande.Han är en ytterst fantasifull regissör och scenograf med rötter i talteaterns värld. Han ägnar mycket tid åt minsta detalj. Han brukar säga att han föredrar de norska orden för repetition nämligen: Att pröve. Att prova sig fram! Föreställningen är mycket infallsrik och det händer alltid något på scenen. Detsamma gäller för hans Così fan tutte. Figaro drar fulla hus och kommer även att ges ett flertal gånger nästa säsong. Ensemblen kommer även att gästspela med föreställningen i prestigefulla Savonlinna denna sommar.
Nästa år innebär en ny utmaning för Johan Edholm, för då ska han sjunga sin första Wotan i Wagners Rhenguldet. Hittills har hans Wagnererfarenhet inskränkt sig till Donner i samma opera och Gunther i Ragnarök. Wotan blir givetvis en spännande utmaning.
Upprinnelsen till att huset tillfrågade mig var min medverkan som Wotan i Guldringen, en barnvänlig version av Nibelungens ring, som gavs på Rotundan förra året. Sedan Menno Feenstra och nu även Birgitta Svendén hört mig som Gunther i Ragnarök uppmuntrade de mig att studera in rollen. Huruvida det blir en fortsättning med de andra Wotanrollerna är inte bestämt.
Jag påpekade att Johans rollval påminner mycket om Erik Saedéns. Johan håller med och påpekar att Erik Saedén dessutom var kyrkomusiker i Oscars församling. Han var ju också en framstående romanssångare och på frågan om denna musikform lockar Johan, svarade han:
- Att stå rakt upp och ner på en konsertestrad med milslångt avstånd till publiken och utan paus leverera 24 sånger i rad är kanske inte så intressant.
Jag tror att vi istället borde försöka återskapa den "musikaliska salongen" med sin närhet till publik, buffé och ett glas vin. Så som det är tänkt! Själv fick jag min romanskick då jag som notvändare fick uppleva Elisabeth Söderström sjunga i ett hem på Stureplan! Så ska det vara!
Intresset för romansen är inte så stort idag, vilket är synd för det är fantastiska sångskatter som är ytterst nyttiga för oss sångare att hålla på med!
På den klassiska frågan om favoritroller nämner Johan enbart Scarpia i Tosca, en roll som han fått sjunga en hel del under de senaste åren. Han gillar dock att sjunga det mesta och tycker att han har ett väldigt spännande yrke.
- På ett personligt plan ligger, än så länge, t.ex. Mozart och Puccini mig närmast. Rollerna i den italienska verismen är mer verklighetsnära och trovärdiga, som livet självt.
Wagnerrollerna har ju en tendens att dra iväg mot det sfäriska och filosofiska, ofta är de nog roligare att sjunga än att lyssna på? Om de inte är extremt bra sjungna förstås, avslutar Johan vår trevliga pratstund.
Ur OV-Revyn (2011) - Operavännerna vid Kungliga Operan © Artikelförfattaren Leif Nilsson och OperaVännerna vid Kungliga Operan